I morse var jag pigg och glad och mådde bra. Hade sovit bra och lagt mig i tid ett par kvällar. Och så sitter jag uppe till midnatt igen och pajjar den där balansen. Morr..

Idag behöver jag skriva av mig lite innan jag går och lägger mig. Lackade ur på min chef idag och tyckte att X går för långt i sin iver att ha kontroll över situationen. Snart säger jag nog att chefen själv kan ta hand om mitt ansvarsområde också, då X ändå verkar vilja vara inne och peta i småsaker istället för att sköta allt det andra som en chef har att göra.

Jag gick en kurs i Situationsanpassat Ledarskap i våras. Superbra verkligen!! Det gav mig så många insikter om vilket ledarskap jag hade på jobbet innan mammaledigheten och varför jag tappade motivationen i det jag gjorde. Jag insåg också vad jag själv gjort för fel som chef och vilket ledarskap som jag hade behövt i olika situationer. Jag hoppas att jag också lärt mig att agera annorlunda när det är min tur igen.

I Situationsanpassat Ledarskap, för att beskriva det väldigt väldigt kortfattat, delar man in medarbetarna i fyra olika utvecklingsnivåer. Allt utifrån uppgift. Där utvecklingsnivå 1 och 2 är en person som är ny i uppgiften och behöver mycket instruktioner, förklaringar och stöd för att utföra arbetet och kunna gå vidare till nästa nivå. I utvecklingsnivå 3 och 4 är man kompetent i uppgiften. Ofta också engagerad och behöver mer stöd och support för att veta att man är på rätt väg. De behöver (och kan med all rätta) släppas mer fria att ta ansvar för de uppgifter de har, med en närvarande chef som kan ge support när det behövs. I mitt ansvarsområde anser jag mig absolut vara en självgående U3. Om engagemanget varit högre hade jag helt klart varit U4.

Just nu får jag ett ledarskap som om jag var i utvecklingsnivå 1 eller 2. Jag får mycket instruktioner och pekpinnar på vad jag får göra och inte. Och väldigt lite frågor om vad jag själv tycker eller tror eller om jag behöver någon hjälp eller bollplank. Behöver jag avslöja att den kombinationen inte riktigt passar.

Jag är ledig en dag i veckan (chefen tycker att jag ska göra lika mycket jobb, fast på kortare tid) och innan min lediga dag den här veckan bad jag kollegorna om hjälp med ett par saker, om det fanns möjlighet. När jag sen var tillbaka igen hade jag fått svar på det att en av uppgifterna fick jag minsann göra själv, om det nu var så att jag hade åtagit mig att göra det (en för mig helt ny rutin). Hon hade även skickat det till övriga medarbetare att glömma det jag bett om, för jag fick göra det själv den här månaden.
Där gick min gräns för hur mycket jag tycker att det är smart av henne att inverka i mitt ansvar.

Det lilla engagemang jag ändå har checkar ut totalt när jag inte ens har en frihet att be mina kollegor om hjälp som jag vill, utan att någon ska vara med och avgöra om jag får be om hjälp eller inte. 

Jag har ändå själv haft den roll som chefen har (ja, på samma arbetsplats) och utökat min avdelning markant under min anställning. Och nu får jag inte ens avgöra själv om jag behöver be om hjälp eller ej. Eller vilka uppgifter som jag absolut måste göra själv och vilka som en kollega skulle kunna göra lika bra.

Behöver jag säga att vi inte passar som handen i handsken med varandra som ledare och medarbetare. Jag söker en ny chef