Den nya bloggen

För ett tag sen skrev jag att det var dags för en ny blogg.

Nu har jag startat en som heter Brutna Barriärers Belöning och är nöjd med starten och energin som jag skapat den i. Klicka dig gärna vidare till den. Jag hoppas att du kan hitta något där som inspirerar och motiverar.

Välkommen!

 

Ett gott skratt förlänger livet

Idag fick jag en vänförfrågan på Facebook från en klasskompis från förr.

Jag har letat efter henne lite då och då utan att hitta henne. Nu är hon visst ny där.

Jag tänkte att jag skulle tipsa henne om lite vänner som vi har gemensamma och föreslår naturligtvis till mitt ex som jag träffade genom den gamla klasskompisen.

Döm om min förvåning när jag en stund senare får ett inlägg ifrån exxet som undrade hur jag kände henne och hur jag kunde räkna ut att de kände varandra. Hahaha. Hans minne från tidigare relationer har visst inte förbättrats.

Jag fick mig ett gott skratt i alla fall. Tyckte att det var riktigt komiskt. För från mitt håll sett blev jag förvånad att det inte var från hans sida hon hittat mig.

 

Dags för ny blogg

Nu känner jag att det jag startade denna blogg för (att skriva av mig om allt som var jobbigt) inte längre är aktuellt. Sista tiden har det bara blivit om små händelser i vardagen och framför allt i Lovas vardag. Inte så mycket om vad som händer i mitt liv.

Det som händer i mitt liv idag finns inte kvar i energin som jag skapade denna blogg i. Då var det mesta tungt och jobbig och jag visste inget vad jag ville. Nu ser livet och vardagen annorlunda ut och jag vill skriva mer om min utveckling i min verksamhet. Vad jag upplever och lär mig. Hur jag utvecklas och mina barn utvecklas.

Nåja, än så länge är det ju bara ett barn som lever utanför mig. Det andra lever där inne. Märks mest genom att magen växer. Ikväll kom jag just på den där tanken om att jag faktiskt är två, hela tiden. Det är inte bara jag. Men jag har så lätt att glömma bort det just nu, med allt annat jag har för mig. Konstigt att det går att göra det med en basketboll fastsydd i midjan…

Vad jag vill säga med detta är nog att jag är på god väg att starta en annan blogg. Där jag går ”public”. Varför inte kunna blogga som JAG, den jag är, det jag gör och också lägga in lite bilder då och då. Om jag bara tar mig tid att kolla hur jag gör det smidigt, varje dag, så att det också blir av.

Då kommer det säkert att hända saker här också. För nu är jag i alla fall på god väg i andra delar av livet. Mår toppen. Har ett snitt planerat till specifikt datum i september (mitten, slutet, början är bara vi som vet). Hittat en sysselsättning jag trivs med, gillar rent ut av, där jag bestämmer själv hur jag vill ha det och lägger upp det efter egna önskemål och förutsättningar. Väljer att kalla det sysselsättning istället för jobb, för det känns inte jobbigt. Och inte heller som ett jobb. Mer som något jga väljer att göra.

Livet är fantastiskt!!

 

Fullt upp med barn

Klockan är 20,51, fredag kväll.

Dagens arbete som enbarnsmor är avslutat, äntligen, och mamman kan sätta sig i soffan. Trött och utmattad efter lång dag, utan eftermiddagsvila. (Idag gav jag upp efter 1 tim & 20 min.) 

Dessvärre är varken jobbet som anvisats från arbetsförmedlingen sökt (sista datum idag) eller dagens dusch tagen. Så egentligen är det ju fortfarande inte läge att vila eller somna. Måste söka jobbet först… Tror ni jag får det när jag kommer på intervju i 8:e månaden?

Snart blir vi fyra i familjen. Det blir ju knappast mindre att stå i…

 

Mamma, blås pappas fot

Pappan hade en sticka på foten som han visade upp ikväll.

”Ajaj pappa ont. Blåsa. Mamma blås pappas fot”

Jag blåser och pussar.

Lova pussar också. Tar av sandalen på andra foten och pussar även där.

”Mamma pussa pappas fot”

Jag pussar där hon pekar. Lova pussar pappas ena ben, säger åt mamman att pussa även där. Sen är det andra benets tur.

”Mamma pussa pappas ben, dä”

Har vi alltid varit så rättvisa när vi blåst och tröstat? Att båda sidorna ska ha sitt. När vi tar temp i ena örat vänder hon sen andra örat till och pekar ”där, åsså me”.

 

Två år och egen cykel

Igår hade vi familjen på kalas för att fira jordens gladaste två-åring.

En egen trehjuling fick hon. Hon fick ha den inne igår, bara den stod kvar på mattan i hallen. Inte cykla med den in i lägenheten.

I morse vaknade jag av ett ovant ljud. Funderade en stund på vad det kunde vara. Jag hörde ju små tassande steg, men ingen närmade sig sovrummet.

Gick upp och kikade ut i hallen. Och där stod hon. Pillande på cykeln och hjälmen som hängde på styret.

Jag smög tillbaka för att säga till pappan att också komma och se. När vi kom ut igen hade hon satt sig på cykeln och ropade ivrigt ”Mamma, mamma!!”

Så är vi inte vana att bli väckta. Det var som ett barn på julafton. Och det är klart, det är ju inte så stor skillnad. Hon fyller ju bara 2 en gång. Och sin första cykel, den kan hon ju också bara få en enda gång.

Vilken lycka!

 

Morfar poppis

För ett år sen var Lovas morfar och hälsade på senast. Då var han inte särskilt populär. Hon var livrädd och otroligt avvaktande.

De bor på andra sidan landet och vi har inte heller varit där, så de har inte setts mellan 1-årsdagen och den förestående 2-årsdagen.

Idag kom de hit, morfar och sambon. Jag var lite osäker innan på hur det skulle gå. Till på köpet kom medans hon sov sen middag och när hon vaknade nyfiket tittade in på en trött och alldeles nyvaken tjej. Hon verkade väldigt avvaktande till en början, men tinade på kanske 1 minut (inte särskilt länge alltså) och sprang sen plötsligt runt och skulle visa dem alla hennes och våra saker. Vår soffa, att hon dricker välling där (vilket hände förr…), vart mamma och pappa sover, leksaker och ja, vad annars kan en tjej på två vilja visa? Bokar i skåpet, skor och annat viktigt.

Hon valde en bok till morfar som han skulle läsa. Med bara sångtexter i. Haha. Morfars utmaning för dagen som väl knappt sjöng ens för mig när jag var liten.

När det till slut var läggdags gick hon runt och letade efter något såg det ut som. Jag hade napparna, som jag visste var det som saknades, i handen. Men så säger hon ”Morfar”. Hon skulle ha morfar med sig till sängen när hon drack välling och somnade.

Får erkänna min skepsism om att det skulle gå hem. Erkänner mig besegrad. Efter lite mer än 30 minuter kom han ut igen. Och då sov hon. Han uttryckte förvånat att hon snodde runt i en evighet.

Pappan och jag som hade skattat oss lyckliga om det bara tagit 30 min för oss att natta henne.

Detta var premiär för att någon annan nattar när vi är hemma. Tänk att hon blivit så stor!!